Köphysterin kring Black Friday skapar varje år debatt. Vissa menar att det är en dag av konsumtionshets, och flera väljer istället att miljömedvetet protestera mot rea-dagen genom att inte handla. Andra argumenterar ur ett klassperspektiv och menar att Black Friday är bra, för de som annars inte har råd med en viss pryl. Och här kanske vi sätter fingret på dilemmat, tänker jag.

Att vi lever i ett materiellt konsumtionssamhälle, där vi ser både vårt eget och andras värde i vilka statusprylar och märkeskläder vi har, är skadligt. Det är skadligt både för enskilda människors ekonomi och välmående, och det är skadligt för planeten eftersom vi vet att ökad konsumtion leder till miljöförstöring i den kedja som är produktion, frakt, och vårt behov av nästa nya grej direkt vi redan köpt en.

Jag har gett mig själv köpstopp när det gäller kläder, och det jag handlade igår var främst julklappar. Och i stunden känner man sig duktig, som att man planerat ordentligt och gjort riktiga fynd. Frågan är om jag inte under kommande månad kommer komma på någon ytterligare julklapp jag borde köpt, och ifall mitt shoppande på Black Friday (även om det var julklappar och inte “onödiga” prylar till mig själv) ändå leder till att jag i slutändan kommer att ha handlat mer än jag planerade att göra.

Artikelbild

| Kata Nilsson

Det finns antagligen ingenting vi enskilda personer kan göra för att garantera att vi handlar rätt. För om man, av någon slags miljöaktivistisk anledning, väljer bort att köpa en TV just på Black Friday, så kvarstår ju den fakta som är att i de allra flesta svenska hem finns det en TV och den har vi någon gång köpt. De som har bra med pengar kan ju “protestera” mot konsumtionshetsen på Black Friday och ändå köpa vad de vill vilken dag som helst på året om de känner för det.

Så länge vi lever i ett kapitalistiskt klassamhälle, där vårt arbetes produktion och lön är direkt kopplad till ytterligare produktion i form av att vi lägger vår lön på konsumtion, och våra belöningssystem går igång när vi köper prylar, så är det inte så lätt att säga tack men nej tack till butikernas erbjudanden.

Jag har sedan länge accepterat att även om jag betraktar mig själv som antikapitalist så lever jag ändå i ett kapitalistiskt system. Man skulle kunna känna uppgivenhet inför det, men jag väljer att inte göra det. När jag unnar mig nya prylar gör jag det genuint för att jag tycker det är nice, utan att känna någon slags skam över att bekräfta min status som slav under ett ekonomiskt system. Av samma skäl har jag inte gett mig själv köpstopp för att protestera mot systemet, utan bara för att min garderob inte rymmer fler blusar.

Jag tycker det är essentiellt viktigt att inte skuldbelägga någon för den personens val. Program som “Lyxfällan” får oss att gotta oss i andra människors misär, och kanske framför allt ger oss en känsla av att vi ändå är duktiga slavar under kapitalismen om vi lyckas få vår hushållsekonomi att gå ihop trots alla reklamer för casino-sidor och sms om erbjudanden från alla butiker vars kundklubb vi är med i.

Men varje gång vi köper något, oavsett vad det är, så bidrar vi till ett system där människor hamnar i kläm. Ett system som splittrar familjer, gör att otaligt många drabbas av psykisk ohälsa, som får oss att tro att vårt värde ligger i vilka kläder vi bär och vilken bil vi kör, och som dessutom förstör vår planet. Och det är något alla bör reflektera över, oavsett hur mycket eller lite vi shoppat på Black Friday.