Att ställa flyktingmottagandet mot kommunernas sviktande ekonomier är felaktigt, farligt och dumt. För det första har ett stort antal av Sveriges kommuner kämpat med strukturella problem och underfinansiering långt innan migrationen ökade. För det andra befäster och normaliserar det en allmän bild av att det i huvudsak är flyktingar som orsakat hålen i välfärden. För det tredje är det meningslöst eftersom de ekonomiska underskotten i kommunerna kommer att fortsätta även om mottagandet går ned till noll.
Ett antal S-profiler har nyligen gått ut och presenterat sina positioner inför partiets hägrande migrationsdebatt. Flera av dem vill minska antalet flyktingar och menar att det inte finns tillräckligt med resurser i kommunerna. Det är bra att den interna diskussionen nu inleds, och det finns legitima argument för en åtstramning av flyktingmottagandet. Men det vore ett ödesdigert misstag för S att motivera den med att välfärden ska räddas. Det kommer man ju inte kunna göra genom att minska mottagandet av flyktingar.
Vad som däremot kommer att bli väldigt besvärligt är att förklara för väljarna varför de ska fortsätta lägga sin röst på socialdemokraterna. Om partiet inte bara accepterar utan torgför förklaringen att det är flyktingar som orsakat välfärdens resursbrist, blir det helt onödigt att rösta för en bättre välfärdspolitik. Välfärden förbättras ju genom att stoppa flyktingar. Och i den frågan finns det som bekant ett annat parti med 30 års trovärdighet bakom sig. Om Socialdemokraterna ska undvika att trampa i fällan måste diskussionen om migration föras separat från den om välfärdens ekonomiska problem. Att det finns ett antal berg att bestiga när det kommer till integration råder det inga tvivel om.
Segregationen är på vissa platser extrem, och skapar oerhörda problem för de boende och samhället. Det finns praktiska och fysiska begränsningar i hur stort mottagandet kan vara, kommunerna kan inte spotta ur sig lärare och socialsekreterare på löpande band oavsett resurser. Men för att rädda välfärden och stärka kommunernas ekonomier krävs enorma satsningar.
De generella statliga stöden till kommuner och regioner måste höjas kraftigt. Sedan 1999 har Sveriges skattekvot minskat med 240 miljarder kronor. Det är följden av frenetiska skattesänkningar och har inneburit att en ocean av välfärd gått upp i rök. Låt oss börja med att återställa den nivån innan vi pekar på tiggare och nyanlända som om det var deras fel.