LEDARE I Europaparlamentet i Bryssel finns ett litet fik. Efter luncher i matsalen vandrar assistenter och ledamöter gärna upp och ställer sig i kaffekön. Som så ofta i Belgien går det inte att betala med kort. Men skaka fram några rasslande mynt, så får du en automatkaffe och en liten chokladbit om du har tur. Lite deppigt, men trevligt.

Mitt senaste besök i kaféet var mer livat än vanligt. För första gången fick jag träffa personen mitt dåvarande jobb kretsade kring. När Sverigedemokraternas europaparlamentariker Kristina Winberg vandrade in var det lite som att se en känd skådespelare i verkligheten – man blir lite förvånad över att de finns på riktigt, och noterar att de är kortare i verkligheten än på bild.

Under en månads tid har jag suttit på tankesmedjan Arena Idés kontor i Stockholm och granskat allt hon gjort de senaste fem åren. Utskottsmöten, tjocka buntar med omröstningsprotokoll, motioner, ändringsförslag, tal i plenum. Ska man dra skådespelarliknelsen ännu längre, har jag betett mig som en allvarligt besatt filmentusiast.

Jag vet allt om Kristina Winberg. Jag vet att hon i Strasbourg den 13 juni förra året bad EU att ”teckna ett avtal med något afrikanskt land dit vi kan sända tillbaka migranterna”. Jag vet att hon lagt hälften av sin talartid under fem år på att prata om att EU borde ta emot färre flyktingar. Jag vet att hon avstår i nästan alla omröstningar som handlar om rätt till sexualupplysning och preventivmedel.

Samma sak gäller hennes enda partikollega i parlamentet Peter Lundgren. Jag vet att han i mars 2017 kallade EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker för ett fyllo. Jag vet att han skrev sin enda motion tillsammans med den franska högerextremisten Marine Le Pen, om att det borde pratas mindre engelska i EU. Jag vet att han hade svårt att hitta bra assistenter, och i slutändan anställde två nederländare som tidigare jobbat åt parlamentets högerextrema grupp.

Granskningen blev en rapport. ”När de tror att ingen ser” gavs ut av tankesmedjan Arena idé och Skiftet i går. Med den i bagaget drar jag tre slutsatser om Sverigedemokraternas första mandatperiod i Bryssel.

Sverigedemokraterna har knappt ansträngt sig. Peter Lundgren har lagt 86 ändringsförslag på fem år, vilket kan jämföras med att centerpartiets ledamot lagt över 3000. I transportfrågorna har han mest glidit på Socialdemokraternas framgångar. Nästa person som intervjuar Lundgren får gärna be honom förklara exakt vad han gjort i arbetet med Vägpaketet, hur många ändringsförslag han lagt och vad de handlade om. Svaret kommer inte vinna någon Oscar.

Sverigedemokraterna har haft dålig koll. Både Lundgren och Winberg har misslyckats med att hålla vallöften på grund av rent slarv. Att ”hjälpa flyktingar på plats” blev det inte mycket av, då de röstade emot lån till arabländer som tagit emot flyktingar. När Politism frågade dem varför, svarade Lundgren och Winberg att de inte hinner sätta sig in i varenda fråga de röstar om och därför är konsekvent kritiska. Det är en anmärkningsvärt slapp inställning att ha som lagstiftare.

Sverigedemokraterna har varit svaga för grupptryck. Att samarbeta med konservativa, katolska abortmotståndare från Polen har haft sin inverkan på partiet. Lundgren och Winberg har till exempel röstat för att göra ”rätten till liv från befruktningsögonblicket” till en mänsklig rättighet.

Med detta i åtanke var stämningen i Europaparlamentets kafé förvånansvärt god. Jag presenterade mig och Winberg verkade glad. Det är kanske inte varje dag man stöter på någon som skriver en rapport om en. Nu när rapporten är publicerad väntar jag nog någon mandatperiod med nästa kafébesök.