Jag reflekterade häromdagen över mitt jobb och vad det egentligen innebär. När jag ska sammanfatta det för de som kanske inte vet vad en ledarskribent gör brukar jag säga att mitt jobb är att ha en åsikt varje dag. Jag är proffstyckare, brukar jag säga.

De som kanske har ett mer vanligt jobb kan rynka på näsan och fråga om jag alltså har så pass smarta tankar att det verkligen kan finnas en heltidsanställning för mig bara för att skriva ner dem för andra att ta del av. “Ja” är det korta och inte särskilt ödmjuka svaret.

Men jag är ödmjuk inför att det är så. För det som gör att jag har det här jobbet är inte mitt eget hårda slit vid något anrikt universitet, även om jag såklart lagt ner mycket tid på att lära mig om politik och därmed bilda mig uppfattningar om saker jag inte kanske annars skulle kunnat ha en åsikt om.

I Socialdemokraternas ungdomsförbund, SSU, gick jag en grundkurs. Jag var 14 år och fick träffa andra unga politiskt intresserade. Både de andra kursdeltagarna och de som föreläste var alla mellan 13 och 30 år gamla. Jag lärde mig av de som var äldre som höll kurspass om ideologier, men jag lärde mig också så mycket i samtalen på fikarasterna.

Jag fick växa i SSU. Jag blev en ledare, jag fick hålla kurspass. De första var inte särskilt bra, men jag befann mig bland vänner och jag fick prova igen. Nu vågar jag påstå att du kan ringa mig på kortaste varsel och be mig prata om valfritt politiskt ämne. Det är inte något jag kan slå mig på bröstet över och säga “kolla vad jag är duktig”. Det är något jag uttryckligen fått, en gåva, av rörelsen.

Jag är ibland hård mot sossarna. Jag kan tycka att SSU gör dumma utspel, och då skriver jag det. Jag kan tycka att den socialdemokratiskt ledda regeringen lägger förslag som inte är bra, och då skriver jag det. Men varje kritik är en gåva från mig tillbaka. För jag bryr mig om denna rörelse och jag vill att den ska vara bra. Men också för att jag bryr mig om Sverige, och är av övertygelsen att Sverige behöver socialdemokrati.

Socialdemokraterna gör konsekvent sämre och sämre val. Vänsternissar vill alltid påstå att detta beror på en socialdemokratisk högersväng, vilket skulle vara en helt rimlig förklaring om Vänsterpartiet ökat i samma grad som S minskat. Så är det inte. Jag tror att svaret alltid kommer att vara organisering minst lika mycket som politik.

För ingen annan rörelse organiserar så som arbetarrörelsen gör. Och där i ligger dess styrka. Alla människor vill känna sig delaktiga i samhället. Att individen klarar sig bäst på egen hand är en förlegad och idiotisk tanke som bara folk som inte upplevt känslan av att vara del av ett lag kan hävda.

Samhället är ett kollektiv. Vi ska göra saker tillsammans, vi ska prata med varandra och lyssna på varandra och lära oss andra perspektiv än vårt eget för det är i de samtalen som de bästa lösningarna på problemen kan uppstå. Och det är också den känslan av delaktighet som gör att enskilda individer växer, så som jag fått växa.

Socialdemokraterna är sin egen politik, på det vis att det partiet engagerat så många genom tiderna att politiken i sig präglats av vanligt folks förnuft och idéer. Det är, bland övriga svenska partier, unikt. Och det är häftigt.