Brexit är en början, inte ett avslut

Vad ska ske efter Storbritanniens utträde ur EU? Både Storbritannien, EU och världen kommer se konsekvenser de kommande åren.

Brittiske europaparlamentarikern Richard Corbett håller upp en halsduk under torsdagens omröstning i Europaparlamentet.

Brittiske europaparlamentarikern Richard Corbett håller upp en halsduk under torsdagens omröstning i Europaparlamentet.

Foto: Francisco Seco

Ledare2020-01-31 05:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

2016 var ett dramatiskt år på det utrikespolitiska planet. Donald Trump blev vald president i USA, samtidigt som britterna röstade för ett utträde ur Europeiska Unionen. Vi som tror på demokrati, diplomati, och att vägen framåt är dialog och breda uppgörelser, kunde inte låta bli att känna obehag.

För Storbritanniens del har turerna varit många. Det har varit premiärministrar som kommit och gått, nyval, Brexit-avtal som förhandlats och skrotats, och en deadline som skjutits upp månad för månad. Ingen har riktigt vetat när utträdet faktiskt skulle komma att börja gälla, förrän nu när det är dags på riktigt.

Nu, fyra år senare, står USA inför val igen och Brexit-cirkusen når inom ett par dagar sitt slut. Vad som sker framöver är ovisst, men det vi vet är att dessa år kommer att gå till historien. Vad som sker i presidentvalet i USA kommer avgöra den politiska riktningen för hela 20-talet. Brexit har länge handlat om utträdet i sig, och få har funderat på vad som kommer att ske efter att utträdet är genomfört.

Europaparlamentet röstade om utträdesavtalet i torsdags. Tårarna var många, och hela parlamentet ställde sig upp för att sjunga Auld Lang Syne. “Europaparlamentet röstar idag om Brexitavtalet. En destruktiv handling. Ändå har vi inte alternativet att låta bli. Ett avtalslöst Brexit vore en fullständig katastrof för många frågor” skrev svenska europaparlamentarikern Jytte Guteland (S) på Instagram.

Europeiska Unionen bildades som ett fredsbevarande projekt. För att göra upp frågor gemensamt och således förhindra framtida krig att bryta ut på vår kontinent som då stod i spillrorna från både första och andra världskriget. Att Storbritannien valde att ansöka om utträde 2016 var ett stort misslyckande för EU-samarbetet, och därmed också demokratin.

Vi vet ännu inte vad detta kommer att innebära på lång sikt. Britterna menar att Storbritannien och EU ändå kommer att gå hand i hand och så vidare, och avtalet är ju trots allt det minst sämsta som gick att få till i nuläget. Men frågan kvarstår ändå vad detta innebär för den europeiska samhörigheten, gemenskapen över nationsgränser, och sättet vi sedan närmare sjuttio års tid försökt lösa eventuella intressekonflikter genom dialog och gemensamma regler och lagar.

Det brittiska utträdet är som sagt destruktivt. Allt fler britter har, under de år det tagit för att få till ett avtal, förstått att detta med att lämna EU varken var särskilt lätt och heller kanske inte en särskilt bra idé. Storbritannien tänkte att man står starkare ensam än i en gemenskap, och de kommer få svar på om detta stämmer kommande år. Men även gemenskapen är ju svagare ju färre som vill vara delaktig i den.

Det är det som är mest oroande. För samtidigt som en galning tvärsöver Atlanten var och varannan vecka hotar med bomber och krig, och diktaturer i öst blir allt starkare både ekonomiskt och militärt, behövs en stark Europeisk Union som står upp för de demokratiska principerna och fredsbevarandet.

Om 2016 var året då världen stannade upp, förvirrad och skraj inför vad som komma skulle, kan 2020 komma att bli året då världen väljer riktning för det kommande århundradet på riktigt. Man kan säga mycket om EU, men världens demokratier måste våga samtala och vara eniga i målet om fred och frihet för dess medborgare. Detta är vad Storbritannien väljer att lämna.