Debatt Jag tror tyvärr inte att Svenska Hamnarbetarförbundets lycka över att äntligen ha fått ett kollektivavtal blir särskilt långvarig.

Men de har genom sin kamp återigen påvisat att man genom solidaritet och enighet arbetare emellan kan skapa en maktfaktor som hotar arbetsgivarnas och aktieägarnas intressen att tjäna maximalt med pengar på arbetet som arbetarklassen utför.

Något annat tillvägagångssätt finns i slutänden inte för att uppnå förbättringar.

Snart kommer Socialdemokraternas och LO:s nya attack mot arbetarklassen troligen att omkullkasta möjligheten för fristående fackföreningar utanför LO att gå ut i strejk för att uppnå kollektivavtal, genom en ny påskyndad lag.

LO och Karl-Petter Thorwaldsson vill ha monopol på att erbjuda kollektivavtal inom arbetarklassens olika verksamhetsområden och jag tror jag vet var skon klämmer.

De höga lönerna bland pamparna inom den toppstyrda organisationen kommer från medlemsavgifterna från de LO-anslutna fackförbunden.

Socialdemokraterna och Thorwaldsson kan helt enkelt inte tåla att det finns fackföreningar som inte göder den fackliga överklassen inom LO med dess anslutna förbund och där medlemmarna underifrån har något att säga till om, som inom Svenska Hamnarbetarförbundet och SAC, Sveriges Arbetares Centralorganisation.

Det är inte bara Socialdemokraterna som från 1980-talet styrt över allt mer mot högerkanten utan även deras partivänner inom LO.

Man vill förutom att säkra inkomsterna till pampväldet även bibehålla makten över medlemmarna och få dem att sitta stilla i båten, samtidigt som den dolda lönedumpningsmodellen med allt högre arbetstempo för samma lön genererar allt fler sjuka och utbrända arbetare.

Samtidigt måste andra vara arbetslösa på grund av den skapade konkurrensen.