"Normal is boring" står det på den egentillverkade ljustavlan hemma hos Fanny Andersson.
– Jag tycker det är coolt att vara annorlunda. Många med diabetes typ 1 har haft någon period i livet när man skämts för det, speciellt i tonåren när man vill vara som alla andra. Men jag har aldrig känt så, säger hon.
Redan som tvååring fick Fanny Andersson, 26 år, diabetes typ 1.
– Jag minns förstås inte själv. Men jag hade varit dålig länge och mina föräldrar trodde jag var magsjuk och gav mig avslagen Cola att dricka, men det fungerade förstås inte.
Typ 1-diabetes innebär att kroppens eget immunförsvar förstört cellerna i bukspottkörteln som då inte längre kan tillverka insulin. Utan insulin kan kroppens celler inte ta upp blodsockret.
Den som har diabetes måste därför tillföra kroppen insulin via en pump eller sprutor (pennor), främst i samband med mat.
Sedan hon var nio år gammal har Fanny haft insulinpump, i dag är det en trådlös så kallad Omnipod som sitter fast på armen eller benet. Den styrs av en annan liten apparat.
Blodsockret kollar hon med mobiltelefonen, via en sensor som också sitter fast på armen eller benet. Hon bär gärna sina hjälpmedel synliga så att folk ska se att hon har diabetes.
– Det är bra om det skulle hända mig någonting, men sedan vill jag att folk ska fråga mig. Annars kan vi aldrig få bort alla fördomar och tabun som finns kring sjukdomen, säger Fanny som menar att inga frågor är för dumma att ställa.
– Som om man får diabetes om man äter för mycket socker, att det smittar, eller att jag inte kan äta socker alls.
Den 14 november är det Världsdiabetesdagen, är den viktig?
– Ja, absolut. Då klär jag mig i blått som är diabetesfärgen. Sedan är jag så glad över att vi äntligen fått en egen "gala", att man uppmärksammar sjukdomen och att pengarna man samlar in går till forskning.
Diabetesen styr hela Fanny Anderssons liv. Ska hon exempelvis träna på eftermiddagen ser hon till att blodsockret ligger perfekt inför det, något som kräver stor planering.
–Jag är en väldigt strukturerad person. Jag hade nog inte varit den jag är i dag utan diabetesen.
Hon är engagerad inom Piteå Diabetesförening och Ung Diabetes och anordnar läger för både barn, ungdomar och vuxna.
– Om man får diabetes tycker jag man ska anmäla sig till ett läger. När man har en sådan här stor sak gemensamt blir det fort en stor gemenskap, man kommer nära varandra.
