– Man fattar nog inte riktigt hur det har påverkat en, säger Kenneth Rautio.
Klockan är några minuter efter ett på natten den 28 september 1994 när det första nödanropet sänds ut från bilfärjan M/S Estonia. Vid avresan från Tallin har 989 personer checkat in.
852 av dem kommer aldrig att återvända hem. 501 stycken är svenskar.
Polismannen Kenneth Rautio och ett 20-tal kollegor från Luleå återfinns vid samma tidpunkt på bilfärjan M/S Mariella. De är på väg mot Stockholm efter en konferens i Helsingfors.
När fartyget börjar kränga i den höga sjön har de kastats rakt in i en katastrof av oanade mått.
– Jag kände att det här var inget trevligt så jag sa till min kollega Ingemar Gustafsson att jag går ner till hytten. Förmodligen var det då som de hade fått det här "Mayday" från Estonia, och vänder och går tillbaka. Det dröjer inte lång stund innan han kommer ner. "Du måste komma upp, det har hänt någon slags olycka ute på sjön", säger Kenneth Rautio.
När han kommer upp på övre däck kliver han rakt in i en mardröm. På golvet sitter människor som räddats från havet uppradade.
En av dem, en skäggig estländare, har fastnat djupt i hans minne.
– Just den här karln, jag kommer aldrig att glömma honom. Jag tror han var lastbilschaufför. Då började man inse omfattningen, säger Kenneth Rautio.
Kollegor till honom har vid den här tidpunkten kontaktat personal om att bistå i räddningsaktionen.
– Som polisman är man van att agera. Man tänker, vi måste kunna hjälpa till på något sätt. Det sitter i huvudet. Men som tur var sa de nej. Vi var ju inte utbildade och vi hade kanske tagit någon öl. Vi var ju inte heller klädda för det.
M/S Mariella blir kvar vid platsen för att bistå räddningsarbetet tillsammans med ett tiotal andra fartyg i ett tiotal timmar. Under den här tiden följer Kenneth Rautio och hans kollegor dramat ute på det svarta havet.
Bilder som knappt går att återberätta.
– Det var många livbåtar som låg både upp och nervända. Jag har för mig att någon som sa , "herre gud, det ligger ett barn där". Men jag har inget eget minne av den bilden. Det kan vara så att jag har förträngt det.
Det är ett drama som påverkar polismännen från Luleå.
– När man agerar aktivt fysiskt, som på jobbet, då är det nog så att man bearbetar det under resans gång. Men vi var åskådare i en situation där man är van att agera. Jag tänkt på det där många gånger.
Det är först på hotellet i Stockholm som polismännen inser vidden av katastrofen. En insikt som om än i dag berör Kenneth Rautio djupt.
När han berättar om uppvaknandet får han svårt med de känslor som bubblar upp inom honom.
– Man fattar nog inte riktigt hur det här har påverkat en. Då började man fatta, flera hundra människor hade gått åt – och vi hade suttit på första parkett. Det kändes helt overkligt. Jag sov ingenting den natten.
Under ett antal timmar tvingas också Kenneth Rautios familj leva med en mardrömslik ovisshet efter att hustrun informerats om att ett stort antal poliser förolyckats vid katastrofen.
I dag har Kenneth Rautio försonats med havet.
– Nu älskar jag vattnet och havet. Men då var jag var inte bekväm med det under några års tid.
Med bilden av den där estländska lastbilschauffören går Kenneth Rautio vidare i livet.
– Han satt där, insvept i en filt.
