Menorca har haft ett rykte om sig att vara Mallorcas och Ibizas sömniga lillasyster, men det är inte längre sant. Ön har vaknat upp och är hetare och attraktivare än någonsin. I mer än 30 år har jag rest fram och tillbaka till Mallorca och till Ibiza likaså, men som så många andra alltid valt bort Menorca, vilket visar sig vara ett stort misstag. Ön blev en oväntad och spännande ny bekantskap.

Det är tidigt på morgonen i Cala Galdana på Menorcas sydkust när jag tillsammans med guiden Gustavo lämnar byn bakom mig i kajak och styr ut över den vackra viken. Vi glider stilla och tyst mot öppet vatten för att följa kustremsan med vita, orörda sandstränder och grottor. Ovanför reser sig omväxlande sandstensklippor och gyllenbruna megalitklippor. Utan förvarning öppnar sig plötsligt en klyfta i strandkantens bergmassiv och vi styr sakta in i en kanal som slutar i en grotta dit ljuset knappt når.

Ingen stress

Artikelbild

| Cala Galdana på södra delen av Menorca är en populär semesterort och en bra utgångspunkt för vandringar, fågelskådning och kajakpaddling.

Rytmen på Menorca är annorlunda än på systeröarna. Här råder långsamhetens lov, ingen stress. Det pastorala, böljande gröna landskapet på västra sidan sänker pulsen och man kommer sakta in i öns egen andning.

Här betar kor överallt som ger oss de finaste ostarna. Och så har vi det kristallklara vattnet förstås, bästa dykvattnet i hela Medelhavet, säger Gustavo.

Här produceras dessutom landets bästa saffran och den bästa olivoljan enligt menorcerna själva. Det brittiska inflytandet mellan åren 1708 och 1783 innebar början till en omfattande ginproduktion, men mest känt är nog tillverkningen av bijouterier, skor och framförallt de klassiska spanska sandalerna, Abarca.

Massor av badvikar

Artikelbild

| Huvudorten på Menorca heter Mahon, Maó på katalanska, och har en stor vacker hamn.

Namnet har ön fått efter romarna som anlände dit på 100-talet efter Kristus. "Minorca" betyder liten, medan storebror Mallorca fick sitt namn efter ordet "major" som betyder stor. Menorca motsvarar ytan av halva Öland med en kuststräcka på 200 kilometer. Här ryms mer än ett hundratal badvikar med små jungfruliga sandstränder, så kallade ”calas”. Menorca är inte lika bergig som sina systrar och den högsta punkten, El Toro i mitten av ön, är 358 meter över havet. Landskapet på den västra halvan av ön är ändå vackert kuperad mot den medeltida staden Ciutadella. Österut är det plattare där huvudorten Mahón, Maó på katalanska, ligger och som lär rymma en av världens största naturliga hamnar.

Kristallklart vatten

Artikelbild

| Kajakpaddlingen är full av överraskande grottor och spännande kanaler.

Nästa dag gör jag en vandring längs leden Cami de Cavalls, från Cala Galdana till vikarna Macarella och Macarelleta. Vandringsleden som går runt hela ön har gamla anor sedan 1300-talet. Från början var det en transportväg mellan vakttornen och försvarsanläggningarna som tidigare fanns längs kusten. Efter en timmes promenad når jag Cala Macarella, men viker av strax före trapporna som leder ned till badviken med sitt blåa kristallklara vatten. Jag fortsätter och kommer fram till den mindre och viken Macarelleta. Det är tyst och stilla, och jag har stranden nästan för mig själv.

Här träffar jag på det unga Göteborgsparet Robert och Sofie som tillbringat sin semestervecka med utgångspunkt i Cala Galdana, som är en av de populäraste semesterorterna tillsammans med Cala en Bosc.

Artikelbild

| Den spektakulära baren Cave den Xoroi uthuggen i den mäktiga klippväggen.

Här är litet, mysigt och lugnt. Stränderna är ju magiskt fina, säger Sophie innan hon och pojkvännen vandrar vidare mot stranden Cala Mitjana.

Fritt i luften

Artikelbild

| Den medeltida stadskärnan i staden Ciutadella rymmer smala gränder, trevliga restauranger och kaféer samt en liten hamn.

Efter ett besök på vingården Binifadet, Menorcas största vingård, beger jag mig till andra änden av ön. Jag kör tvärs över till charmiga staden Ciutadella. Där blir det lunch på Café Balear och en klassisk måltid, caldereta de langosta (lobstergryta), som är öns signum och en oliaigo (tomatsoppa med chili och peppar).

Men innan jag lämnar Maó har jag fått tipset av Fernando att besöka hans vän som driver en av öns mest spektakulära barer, Cave den Xoroi, som troligen är en gammal romersk gravplats. I dag finns här barer och diskotek med gångar och grottor uthuggna i den mäktiga klippväggen utanför orten Sant Lluís. Barerna tycks hänga fritt i luften, 50 meter över vattenytan. Ett mer romantiskt barhäng i solnedgången får man leta efter.