Krönika Debatten kring komikern Simon Gärdenfors och pedofillåten fick nyligen en, om än inte speciellt uppmärksammad, återupplivning. Magnus Betnér valde att bojkotta Draken i Göteborg då dessa vägrat låta Simon Gärdenfors uppträda. Inte nödvändigtvis något märkligt med detta, förutom då allt snack om yttrandefrihet med mera. Ändock tangerar denna incident ett alltid lika aktuellt ämne, nämligen moralen i kulturen. Jag skrev en förhållandevis uppmärksammad krönika i ämnet när debatten kring låten ”Knulla barn” rasade som värst 2018, och det finns anledning till att återkomma till ämnet, då somliga framförde kritik kring hur herr Olofsson ser på konsten och moralen. Stöder han nu pedofili och övergrepp mot barn? Således får vi väl åter ge oss in på frågan.

.

Det finns klassiskt sett egentligen två grundläggande och binära sätt att se på kultur. Det ena härstammar i dess moderna form från den tidiga moderna kulturkritiken, företrädd av tänkare som Matthew Arnold. Dessa menar att kulturen kan och bör ge uttryck för ”det bästa” som mänskligheten tänkt och skapat. Detta synsätt ser kulturen som ett monument, på vilket mänsklighetens storhet i upphöjd tanke och moral står ristat. Här finns tankebanor som går långt tillbaka till renässansen och bortom, in i historiens dimmor. Fundamentalt elitistisk till sin kritik ryker här all form av ”lägre stående” kulturyttringar, som inte bär detta formens och moralens adelsmärke.

Artikelbild

| Simon Olofsson reflekterar kring konsten och moralen.

.

Den andra vägen företräddes i dess protomodernistiska form bland annat av esteter som Wilde, Gautier, Baudelaire, Rimbaud med flera. Denna gick ut på att konsten äger ett berättigande i sig själv och är sig själv nog. Den är således inte socialt märkt utan bör följa sina egna regler, där moralen saknar kvalitetsvärde. L’art pour l’art var måttot, och fick ett stort genomslag i symbolismens övergång mot modernismen.

.

Personligen anför jag gärna en psykodynamisk förklaringsmodell, av den enkla anledningen att metaforen fungerar. Kulturen blir här en form av kollektivt undermedvetet, för att bolla med Jung-metaforer. Eller för att anlägga en freudiansk vy (hopplöst omodernt modernt): kulturen och konsten kan ses som id (Detet). Här ryms våra instinkter, ofiltrerade drifter, okontrollerbara impulser med mera. Kort och gott det vi i vanliga fall vill dölja, och tvingas förtränga. Kulturen, sedd på detta sätt, är vårt samlade minnesbibliotek som innehåller alla våra erfarenheter, såsom vi upplevt dem. Bra som dåliga. En moralisk konst, å sin sida, blir människans form av självcensur. En moralisk konst är dessutom en självcensur som dödar själva moralen. Låt mig förklara.

.

I freudiansk terminologi är Överjaget den fostrande, hämmande instans som betingar vår moral. Samvete, ideologi, uppfostran, straff med mera reglerar våra instinkter, och skapar en känsla för rätt och fel, alltså moral. Den moraliska konsten blir därför en form av Överjag. Om konsten blir den fostrande instansen, då finns det ingen som kan diskutera den. Det finns ingen dialog med ett Detet. Det är som att låta domstolen döma lagen istället för brottet. Om ingen kan diskutera mot den finns heller ingen som kan åskådliggöra värderingen i det som uttrycks. Då kan inte heller någon moral skapas ur våra erfarenheter och tankar.

.

Moralen äger inget existensmässigt värde a priori (nu gör jag nog några moralfilosofer förbannade). Moralen skapas bara som ett derivat av en värdering som klätts i ord. Den är alltså summeringen, sensmoralen, kontentan av allt vi diskuterar. Kort sagt: moralen är den utvunna produkten ur ett samtal mellan våra instinkter och våra fostrande instanser. En moralisk konst behöver ingen förklaring, har inga erfarenheter, behöver inte diskuteras. Den är ett totalitärt metadiskursivt tyranni. Ingen som helst autentisk röst kan figurera i den, eftersom all identitet är utsuget ur den. Den enda moraliska konst som äger berättigande är lagboken.

.

Nietzsche hade därför rätt när han menar att moralen måste skjutas på. Det är bara så den gång på gång kan befästas, återskapas och utvecklas: I diskussion kring värderingar. Konsten är den grund på vilken denna diskussion står. Därför bör konsten få vara ifred. Så att resten av världen kan kritisera den, och utvinna lite moral ur den. Öppna således eld mot moralen. Den existerar endast under beskjutning.