Krönika
Det går bra för svensk litteraturexport, och bäst går det för kriminalare och barnböcker. Värre är det med de ensamma medelåldersmännens prosa och "magsårsskolan", alltså deckare med deprimerade män i centrum. Detta enligt en undersökning från Svenska förläggareföreningen som rapporterats om i DN.
Ingen är väl överraskad, och många kan tänkas tycka att den deppade medelåldersmannen fyllt sitt litteraturhistoriska syfte. Ändå är det något som griper tag i mig, och då pratar jag inte om nämnda deppargrabbsprosa. Det är något större som framträder i denna marknadsanalys av svensk litteratur: nämligen hur vi alla reduceras till en fluga.
Litteraturen sägs ha en förlösande och läkande kraft för den som skriver den, och en empatiskapande kraft hos den som läser. Med pennan som synål och språket som tråd skräddarsyr vi en verklighet där vi känner oss sedda. Det spelar ingen roll om vi är författare eller ej - utan språk är vi bara en död Pinocchio. Sedan Augustinus har självbiografin och bekännelselitteraturen varit en del av mänsklig interaktion, som ett sätt att få våra erfarenheter att räknas, och en väg till att förstå oss själva genom att läsa om andra.
Men böcker är pengar, och självbiografin ska säljas som vilken annan vara som helst. Det är detta som griper tag i mig i ovan nämnda undersökning. Den deppade medelåldersmannen har blivit en genre. Intresset har dalat, och han har reducerats till en stereotyp i second hand-butikernas femkronorshylla. Och han är inte ensam.
När jag gick i högstadiet var ungas depplitteratur inne. "Pojken som kallades Det" toppade hyllorna och borderlinediagnosticerade Berny Pålssons "Vingklippt ängel" debatterades friskt. Barnmisshandel och självskadebeteende sålde som smör. Men vinden blåste vidare, och det är många år sedan jag såg Pålssons omslag i en bokhandel. Kvar finns såklart alla synliga ärr, men få läsare. Den psykiska ohälsan hos unga ökar, och samma ohälsa verkar prägla dem som litterär genre.
De unga feministernas tid verkar även den ha mattats av, trots #metoo-rörelsen. Tyst blev det också i debatten om den påstått "post-erotiska" litteraturen i kölvattnet av Tone Schunnessons "Tripprapporter" och Isabelle Ståhls "Just nu är jag här". Oaktat skillnader och litteraturhistoriska betingelser löper vi alla, från deppad medelåldersman, via självskadande ung tjej till post-erotisk feminist, att reduceras till en försäljningskurva, och våra liv till kortvariga intressebubblor.
Ett av självbiografins problem är att den berör känsliga berättelser som med förlagens marknadslogik förvandlas till trender, och trender är kortlivade. När en självbiografisk genre åker ut genom rutan för att ge plats åt en ny lämnas människor kvar som reliker, klyschor som innan de ens hunnit formulera sig färdigt lämnats efter av en tid som gått vidare. Problem som tar åratal att reda ut, trauman som inte läker, psykisk ohälsa som inte vill ge med sig, våldtäkter och skärsår, allt hamnar på litteraturkonsumtionens avskrädeshög för förbrukade varor. Men det är ju inte varor det handlar om. Det är människor. Vad händer med våra liv när de inte längre säljer?
Tur är ju då att det finns en internationell marknad. Som marknadsundersökningens författare Andreas Hedberg formulerar saken: "Jämställdhet är något som uppskattas i svenska böcker, och det skulle man nog kunna kapitalisera på ännu mer". Bäst att passa på innan vinden vänder.
