Hon är en folkkär underhållare och en mångsysslande sådan. Utöver långkörare som "Parlamentet" har vi sett henne i allt från dramaproduktioner till, förstås, väldigt många framträdanden som komiker. Hon skriver även en del manus åt andra, bland annat i samband med Guldbaggegalan.
– Det svåra är att hitta den personens tonträff så att personen kan gå ut och leverera på bästa sätt.
Kreativt är natten en favorittid för Babben Larsson. Hon får massor gjort, organiserar, kommer på idéer.
– Jag är nocturnal, nattaktiv (skratt).
En timme per natt brukar hon sitta och kolla musikklipp på Youtube.
– Jag upptäcker någonting nytt eller låter musiken bara skölja över mig. Vilken skatt Youtube är!
Det mesta från 1900-talet går hem. Nyligen har hon lyssnat på 80-talshits med band som Spandau Ballet och hon avslöjar att hon är svag för pojkband som Blue och Boyzone.
Parallellt med humor, prator och andra uppdrag har musiken löpt som en röd tråd genom hennes liv.
Fick du den hemifrån?
– Nä. Mina föräldrar lyssnade på sjöväderrapporten (skratt). Trots att de bodde långt upp på land.
En ambitiös lärare såg till att hon spelade fiol, sjöng i kör och läste noter. Under teaterhögskolan på 70-talet brann hon egentligen mer för musiken än för teatern. En programserie om musik fick henne att upptäcka en gammal sångskatt med låtar som "On the sunny side of the street".
På 90-talet frågade en journalist vad hon inte kunde leva utan kom svaret blixtsnabbt. Musik. Hon tog sig själv på orden, började söka upp musikaliska sammanhang ("Jag kommer gärna och gästar") och utveckla sin röst tillsammans med en sångpedagog. Sedan dess har musiken infogats som en naturlig del av hennes arbete.
Som musikkonsument lyssnar hon främst på texter och röster. Själv är hon kontraalt.
– Det är inte jättevanligt. Man kan säga att jag är tenor.
När hon återvänder till Piteå är det som gästartist hos Roxy storband.
– De har fått välja ur min mapp och gått på klassikerna. Det blir Duke Ellington och "Summer wind" bland annat. Det ska bli kul. Jag kommer upp dagen innan så att vi får klämma lite på varandra.
Det är någonting med storband, menar hon.
– Man kan känna sig deppig och så lyssnar man på storband och helt plötsligt mår man skitbra.