KRÖNIKA
Bristen på män som debuterar i litteraturen har på senaste debatterats flitigt. Kultur-Expressen, Expressens kulturstudio, har flera gånger behandlat ämnet. Daniel Sjölin tar upp bristen på manligt skildrad sexualitet, men Åsa Beckman, som myntade begreppet ”kulturmannen”, sätter nog huvudet på spiken: ”Att efter metoo gestalta sexualitet...nej, som ung man hade jag nog inte känt mig helt bekväm med det”.
Och vem hade det? I en tid som präglas av fluiditet, av könsrollernas upplösning, av ”progressiva” sexualiteter och relationer, då utesluts de flesta människor. Att kvinnorna nu tar del i litteraturen är lika bra som det är förklarligt: Kvinnorna har haft något nytt att berätta. Den kvinnliga sexualiteten har historiskt skrivits av män, och som sådan har den definierats, kategoriserats och behandlats. Detsamma gäller kvinnlig identitet generellt, och det är kvinnorna som nu, i litteratur och konst, uppfinner, utforskar och tar tillbaka sig själva. Mannen däremot, gör inte detta. Unga män rör sig istället mot tekniska utbildningar som leder till välbetalda jobb, alternativt åt andra hållet när betygen i skolan brister och karriärstegen rasar innan den rests. Men kulturen är många gånger stängd i vilket fall vad gäller identitet, sexualitet och liv i största allmänhet.
Den manliga sexualiteten, främst den heterosexuella, är numera i bästa fall tråkig, i sämsta fall skadlig, och som sådan har den kulturellt stämplats som paria. Detsamma gäller mansrollen i stort, som haft svårare att låta sig lösas upp i ett digitalt och senmodernt samhälle. Och här kommer problemet, för kanske är det just skildringar från denna stelnade manlighet som behövs i kulturen? Istället fläker den ut sig som missnöjesyttringar med dataskärmen som skydd, eller så tystnar den. Den man som tiden lämnat efter sig, vilket gäller de flesta av oss, tar skydd på annat håll. På fabriksgolv, i saktmodiga kontor och vid stumma köksbord i tysta hem. Männen lämnar kulturen, dels för att de inte tycker sig ha något att säga, och dels för att de inte är välkomna, annat än på premisserna att lämna sin manlighet bakom sig.
Utvecklingen inom litteraturen har länge rört sig mot det vi i dag kallar för identitetspolitik. Detta kunde skönjas redan med modernitetens intåg, och den symbolistiska och dekadenta vågen i Frankrike under 1800- och 1900-talet, följt av den tidiga modernismen. Fokus på överskridande könsroller, det androgyna, på homosexualitet och queer-identiteter, dominerade det Centraleuropeiska kulturlivet. Vad som sedan hände som hindrade den här utvecklingen att ta över helt är en fråga för litteraturforskningen, men min hypotes är att det hör ihop med världskrigen och kulturen som politisk massrörelse. När politiken nu blivit irrelevant är vi tillbaka på identitetsbanan igen. På den banan är det överskridande som premieras, mer än igenkännande. Som Elis Monteverde Burrau säger mitt i sitt ständiga ironiserande över sig själv: ”Jag kan inte se att färre manliga författare är ett stort alarmerande problem – för litteraturen”.
Det verkar som att det enda sättet att som man vara litterär är att antingen vara queer eller att hata sig själv. Den som inte vill ge sig in i det spelet gör nog bäst i att låta pennan ligga. Man får vara bra självskadebenägen för att som man ge sig ut på kulturarenan i dag. Men kanske är det ett problem att så många liv ska passera, utan att kunna uttrycka sina känslor och farhågor, annat än att därigenom offentligt bli gjorda till clowner?
