Konsert
Midwinter Classic Tour
Med: Brolle, Mimi Werner, samt fiolspelandePetra Wahlgren
För-kör: Arctic Voices, Luleå
Plats: Öjeby kyrka
Längd: Cirka En timme och 20 minuter
Publik: 400 personer. Välfyllt.
Det är tokfullt när Inbyns store son tillsammans med partnern/kollegan Mimi Werner och fiolspelande Petra Wahlgren intar kyrkan på sin"Midwinter Classic Tour".
Under rubriken ryms en blandning av en del eget, en del covers och så en gnutta jul.
Det har gått hela 17 år sedan Brolles genombrott (Du minns kanske hur han upptäcktes i tv-serien "Popstars"?) Då han gjort såväl stora sommarturnéer som regisserade teaterföreställningar är det kul att han ger sig på den här avskalade inramningen och ett innehåll som känns ganska spontant.
Brolle skippar självklara godingar som "Playing with fire" och "Heartbreak city". I stället får vi bland annat fjolårssingeln "Månen" och en stämsångsspetsad "Jag är född i en liten by" som blir en av hans sångstarkaste stunder den här konserten.
Det blir även ett par Cornelis-covers. Exempelvis "Jultomten är faktiskt död", där mannen med en av landets mest kända frisyrer bjuder på häftigt gitarrdriv. För att inte tala om Petra Wahlgrens alerta, temperaturhöjande fiolspel i densamma. Yeehaa!
Tidiga Cher-balladen ”Bang bang (my baby shot me down)” är en riktig godbit levererad av Mimi Werner. Ett friskt och modigt låtval. Även ”Forever again”, hennes version av Mando Diaos ”Strövtåg i hembygden”, är väldigt fin. Sämre är det med en anonym "Walking in Memphis" som för kvällen får heta "Walking in Öjebyn".
Levererad som duett vid pianot och med fint stöd från Brolles "för-kör", Arctic Voices från Luleå, får vi även ta emot "Can't help falling in love".
Flera fina stunder alltså och dessutom ett trevligt värdskap med småputtrigt mellansnack (byamentalitet, julfirande med mera) som passar väl ihop med den avslappnat lekfulla stämningen. Ändå känner jag mig kluven. Konserten känns snäppet för kort och helheten lite lös i kanterna.
Avslutningen med ”Ring of fire” och ”Summertime blues” och några strofer ur "O sole mio" visar hur långt man kommer med ett par schyssta röster, ett par instrument och några riktigt tunga klassiker. Kyrktaket nästan lyfter av jublet. Jag hade önskat mer av den blandningen av nerv, igenkänning och inkludering. Kanske kunde det vara ett framtida koncept att renodla; en avskalad retro-rockenrollig kyrkoturné?
