I omklädningsrummet där jag tränar hänger en skylt med instruktioner för hur man ska klämma igenom sina bröst en gång i månaden. Den tecknade bilden ger mig halvt ångest varje gång jag ser dem, men jag lyder uppmaningen och håller andan för en stund.
Bröstcancer är den cancerform som är vanligast bland kvinnor. Runt tjugo personer drabbas varje dag. Tjugo personer. Varje dag.
Då och då får jag frågan om hur jag orkar intervjua människor som går igenom svåra saker. Men jag tycker aldrig att det är jobbigt att möta människor som Lisa Markstedt, som drabbades av bröstcancer när hon precis gått ut gymnasiet. Snarare är det en gåva att få sitta ner och prata om svåra ämnen och få ta del av insikter. Dessutom får det mig att höja blicken för en stund. Det är klart att det är tungt och ledsamt och att det kan väcka egna tankar, men det känns inte speciellt viktigt i sammanhanget.
Då tycker jag att det är mycket jobbigare att se Ica-reklamen om Rosa bandet-kampanjen på tv. Och jag väljer bort Sofias änglar till förmån för manusförfattade Hollywoodserier så att jag får landa mjukt om kvällen.