Stefan, tack för frågan. Följande sammanfattar läget i svensk politik just nu:

- 7 av riksdagens 8 partier ligger risigt till i opinionsmätningarna och fattar inte varför folket sviker trots att de erbjuds så strålande tydliga och väl förankrade alternativ

- Folket undrar vad det är som dessa 7 partier inte fattar.

- Moderaterna ligger historiskt sett på rätt bra siffror, men har börjat bete sig som de längtar tillbaka till sin gamla roll som mindre men principfasta.

- Socialdemokraterna ligger historiskt sett på dåliga siffror, de har en 40-procentsmentalitet som försöker utan framgång att vänja sig vid tanken att 25% i det här läget faktiskt, egentligen, är rätt hyggligt.

- Sverigedemokraterna har etablerat sig som ett varaktigt inslag i svensk politik och sannolikt kommer de att få mer inflytande om blockpolitiska låsningar fortsätter.

- Socialdemokraterna har tappat arbetarklassen till höger, till främst Sverigedemokraterna och moderaterna.

- Flera partier ligger kring 4-procentsspärren och kämpar nu med näbbar och klor för att bli uppmärksammade av väljarna.

- Partiernas aktivister vill att deras representanter ska ta strid, idka den brända jordens politik och sedan hoppas på att ett extra val ger de seger.

- Borgerligheten plågas av en svensk teapartyrörelse som vill avsätta socialdemokraterna och inleda ett samarbete med Sverigedemokraterna

- Socialdemokraterna plågas av en vänster som saknar verklighetsförankring, tror att det är bättre att lida nederlag i riksdagen och avgå än att få något gjort här och nu, för att sedan bli frikänd av historieböckerna.

- Inga rörelser i väljarterrängen antyder att det blir några större förändringar framöver, förvisso är antalet osäkra stort, liksom få väljare som tänker i termer av "mitt" parti, men gissningsvis kommer det att se ut ungefär som nu, även efter ett eventuellt extra val.

Vilka slutsatser kan då dras av detta?

Det akuta läge som flyktingströmmarna skapat i ett land som redan har strukturproblem, det osäkra internationella läget med ett tredje världskrig som i praktiken redan inletts och den politiska osäkerheten i riksdagen gör att läget för ett blocköverskridande samarbete blir allt mer nödvändigt.

Här gäller det som statsminister att ställa sig över de kortsiktiga partiaktivistiska synpunkterna och agera statsman. Här är en fond av kris och problem som motiverar extraordinära politiska åtgärder.

De folkliga uppfattningen är att partierna ska komma överens och försöka hjälpa till att lösa vardagsproblemen. Men det är en opinion som också måste formeras av politiskt ledarskap. Det kräver hög svansföring i debatten, där den som tar ledningen också är den sätter dagordningen och är först på bollen hela tiden.

Så är det inte idag. Socialdemokratin uppfattas som svag och passiv, ängslig och osäker. Folk vill ha en regering där pappa och/eller mamma pekar med hela handen när det spökar på vinden, svämmar över i källaren och kryper av möss i väggen. De vill inte ha en stryktäck fjomp som öppnar dörren när det ringer på halv ett på natten.

Politik är inte att vilja utan att kunna. Det går inte att snyta en önskvärd utveckling ur näsan. Vi kan inte välja själva att fritt från realiteterna skapa vår egen historia. Det är många maror att rida, många målkonflikter att lösa, ägg som ska knäckas om det ska bli omelett.

Politik är inte enbart att vilja utan också att kunna. I så fall kan inte världen betraktas ideologiskt utan verkligheten måste ses som den är.

Utmaningen nu handlar om ett politiskt ledarskap på flera fronter. Det akuta läget med flyktingströmmarna måste hanteras, landet måste få en stabil regering och politisk linje. Väljarnas oro måste stillas, eller så måste de åtminstone få klart för sig att regeringen faktiskt styr riket.

Socialdemokraterna bör inte ängslas denna situation. Om det kräver att heliga kor slaktas, konstiga sängkompisar, extra val om det visar sig nödvändigt. Bjud in partierna, förbered de egna på extra val.