Tiden går. Maia Hirasawas första spelning i Piteå var på invigningsveckan för Acusticum. För tio år sedan med andra ord. Hon har hunnit tappa lusten till musik, bott en period i Japan där hon återfick den, blivit hej och du med hela svenska folket via mello-covern på The Arks ”The worrying kind” och dessutom bytt spår och börjat sjunga på svenska.

.

Det avskalade formatet gör henne gott. Hirasawa backas upp förtjänstfullt av före detta Piteåstudenten Ida Lindberg på feta bastoner, syntslingor, piano, kör och en allmänt cool närvaro. Här kan man tala om att ett plus ett blir tre. De är tätt samkörda och just sången glittrar det extra om.

Artikelbild

| Piteåstudent. Ida Lindberg pluggade tidigare i Piteå. Nu turnerar hon med Maia Hirasawa.

Är det jag som blivit blödig eller är det Hirasawa som har ”steppat upp”? Kanske både och. Hon får mig hur som helst att känna mer den här gången. Kvinnoporträttet ”Roselin” är en stark stund som ger rysningar, den sorgset laddade ”Jag tar mig upp” (”Jag nämnde det här med barn, sen nämnde jag det igen ...”) får ögonen att tåras och jordbävningsbilden ”What I saw” bjuder på ett innerligt mantra av ”You’re always on my mind/when the world explodes”.

Live är det som om det är ett extra bett i Hirasawas röst, dessutom.

.

Ljudet är än en gång riktigt njutbart i den här fina lokalen. Det känns som om jag sitter mitt i musiken medan Hirasawa och Lindberg rullar fram låt efter låt på engelska, svenska och till och med japanska och med små medel lyckas variera sig riktigt bra.

Artikelbild

| Samkört. Det låter mycket och bra om Ida Lindberg och Maia Hirasawa.

Än så länge är Maia Hirasawas mesta Spotifyträffar ett par covers och en Göteborgshyllning. Hoppas att det blir bättre spridning så småningom. Hirasawa har precis kommit hem från låtskrivarresa till Austin och gör oss till testpublik för ”Det är som det är” som bådar gott inför nästa skiva.